För några dagar sen så frågade pappa om jag ville se bilder på min halvsyster som jag aldrig träffat. Han hade hittat hennes blogg för några månader sedan och mejlat henne. han fick tillbaka några bilder på henne.
När han visade dem, så log han. Jag blev glad för hans skull att hon skickade tillbaka några bilder eftersom att hon inte vill ha något med oss att göra. Det slog mig hur lik hon var pappa. Hur lik hon och jag var varandra. Det slog mig att det märks att hon är en Eriksson i blodet.
Sen gick jag in i vardagsrummet och tårarna började falla precis som nu. Jag har nästan aldrig tänkt på henne, eftersom jag aldrig har träffat henne, eftersom vi nästan aldrig pratar om henne. Men då slog det mig, jag har en syster till. En del av mig saknas faktiskt. Förut har jag kännt att jag aldrig vill träffa henne eftersom att hon inte vill ha något med oss att göra. Men nu, nu så vill jag det. Det känns så fel att ha en syster som jag nog aldrig kommer att lära känna.
Jag känner mig löjlig som faktiskt gråter över det här, det trodde jag inte att jag någonsin skulle göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar