Aldrig har jag varit så rädd som idag. Vi var hos Eva och Kurt och fikade. Helt plötsligt upptäckte vi att Ila vad borta, dörren hade farit upp och hon hade sprungit ut. Vi letade och letade. Vi var grymt rädd att hon sprungit ut på bilvägen brevid. Men efter ett bra tag så dök hon upp från en tomt. Åh vad arg men samtidigt glad jag var att se henne.
Det enda som for runt i huvudet var, tänk om hon blir påkörd, måste ringa polisen och djursjukhuset. Att det kommer att ta flera dagar innan vi hittar henne, och gör vi det, är hon vid liv?
Det slutade bra iallafall. Men rädd var jag, höll på att börja gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar