En timme en minut

Jag saknar känslan av att vara nykär.
Att allt är nytt och spännade. Att man tillbringade hela natten med att sitta uppe och prata, för du ville veta allt om den andra. Känslan av att verkligen sakna någon, att få se den efter varit ifrån varandra bara en dag eller flera, kändes som en evighet. Att bara vilja ligga och titta på den personen, att vara kåt. Vars har allt tagit vägen?

Tro mig inte fel, jag älskar min Emil. Men efter ett tag så lär man känna personen och man känner sig trygg. Man vet vad den andra vill och gillar, både i sängen och i vanliga fall. Det är en underbar känsla att älska någon och bli älskad.

Men när går det över gränsen till att man tar varandra förgivet?
Det är det jag undrar.
Jag älskar Emil, men vad gör man när det känns som att man tar varandra förgivet?

Satte mig med ryggen mot elementet och bara började gråta när jag lyssnade på lars winnerbäck och lasse lindh. Jag mår inte så bra just nu, väntar på nästa gråt attack ska komma. Jag har blivit på ett känsligt humör de senaste veckorna när jag är ensamen. Tror det är av p-staven jag har satt in, men det kanske bara är jag som har börjat tänka.

(I något litet hörn saknar jag dig)