Det är inte längre kvällarna som bara är hemska. Det är hela tiden. Så fort jag får tid att tänka så kommer allt som en våg. Jag vill springa bort från allt. Men gör jag det så kommer det ifatt mig för eller senare. Jag önskar att allt skulle vara enkelt. Det är det på sitt sätt. Men jag har aldrig haft det så här svårt. jag orkar inte ta tag i något, rädd för att jag ska gå sönder. Det är inte mycket kvar av mig just nu. Jag går gärna sönder om någon orkar limma ihop mig.

Men imorgon ska jag dra på mig mitt leende och vara glad, skratta, försöka glömma allt för en sekund eller två, jag behöver det.