Det är kvällarna. När jag kryper ner i sängen för mig själv som jag inser allt. Tårarna strömmar och dom vill aldrig sluta falla. Jag tappar orken och låter masken falla av. Sen på morgonen sätter jag på den där masken igen och pratar som att allt är som det ska. Jag är duktig på det nu, nästan så att jag lurar mig själv att allt är som det ska.

Varje dag den där masken, och jag blir hela tiden påmind om det och jag vill inte det. För jag känner hur tårarna är påväg, men om jag inte är själv så stoppar jag dom.

När ska allt bli bra igen?