Alla kan gråta. Det är helt okej, livet är inte lätt. Men nångång måste man sluta gråta för det är inte bra i slutändan att älta allt för länge. Ibland är det bara helt enkelt inte så lätt, allting tar sin tid att läka. Oavsett om det gäller ett krossat hjärta, en nära som dött, eller helt enkelt något annat. Jag önskar att jag kunde sluta gråta, men det är inte lätt. Inte just nu, inte det jag går igenom. Det är en så svår sak att det måste ta sin tid. Jag vet aldrig om det kommer att läka helt, jag kommer känna ångesten krypa på. Det gör jag nästan varje dag. Jag vill bara krypa ner under täcket och försvinna. Drömma mig bort ibland att det inte har hänt. Jag vet att det har det, och det är bra. Men ibland kan jag låta mig drömma. Drömma för ett tag.
Ibland känns det som att det aldrig har hänt, då känner jag hur ont det gör när jag kommer på att jag glömde bort det för ett tag. Men jag har lärt mig av det här, och det är någonting bra. Jag vill ha lärt mig någonting. Jag kommer bära med mig det här resten av mitt liv. Min lärdom, om det bara läker.
Det finns många saker som jag lärt mig av, ett krossat hjärta. Där jag lät mig stampas på, många gånger om, det gör jag aldrig igen. Jag har lärt mig hur det är att förlora en riktigt nära vän. Jag har lärt mig hur riktig kärlek ska vara, ren och enkel. jag har lärt mig mycket genom åren.
Jag har så mycket mer jag vill skriva om, men det passar inte här, inte på något så officiellt. Det platsar i en dagbok, om jag nu bara hade haft en som jag kunde skriva i. Men jag behöver något att skriva av mig i, som terapi eller liknande. Jag behöver ta mig vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar