Idag kom den dagen som jag har väntat på. Dom här veckorna har verkligen gått fort. Jag har inte förstått något alls. Det känns som att jag har levt i en dimma. Där jag har låtsats att inget har hänt. Men idag kom den dagen då allt kändes så verkligt. Då det blev ett hejdå. Till en av de finaste vänner jag någonsin haft. Jag grät, grät och grät. Det var skönt att ha min familj där. Samtidigt som det var skönt att ha Thomas vid min sida i kyrkan. Sorgen är tröstlös. Det finns inga ord för hur allt känns. Vad man ska säga. Men det var så skönt att få prata med alla. Men skönast var det att få träffa Lena. Jag älskar henne så otroligt mycket. Jag ska åka upp till Jokkmokk så snart som möjligt och få tillbringa tid med henne, bara henne.
Emil, du var så jävla underbar. Det är ett stort tomrum efter dig. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Annat än att jag saknar dig så otroligt mycket min vän. Det kommer ta så lång tid innan alla sår läks. Men begravningen var så fin. Det var otroligt skönt att få säga hejdå vid jordsättningen. Det gjorde så ont. Men det betydde så mycket för mig att få göra det.
Älskar dig Emil och kommer alltid att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar