Kärlek

Vad är det som gör att vi väljer att utsätta oss för den? Hur ofta blir den lycklig? Enlig mig så är den första kärleken nästan alltid den värsta, så har det varit för mig och många av mina vänner. Med väldigt få undantag. Första killen, naiv och dum som jag var så föll jag som en fura. Det sket sig helt och hållet. Vi höll på on and off ett bra tag. Mitt emellan där så fanns det en söt pojke som jag aldrig uppskattade nog, han var tolvan av en tia som mina vänner aldrig kommer förlåta mig för att jag dumpade. sen var det första killen igen, och sen, då kom Emil. Han visade mitt sårade hjärta hur äkta kärlek var, hur man egentligen skulle bli behandlad. Vi höll ihop i ett år, ett av dom bästa åren i mitt än korta liv. Det tog lång tid innan hjärtat läkte, men han väntade på det och han älskade mig. Nu har jag varit singel i ett halv år (shit tiden går fort) Men det finns en ny en som jag väntar på och jag hoppas han kommer hem snart så allt kan börja hända någon gång. Men varför utsätter vi oss för att bli sårade? Jo för känslan av att kunna bli älskad är mer än underbar.